För ett par år sedan publicerades en artikel jag skrivit på Gotlands museums årsbok Gotländskt Arkiv. Det året var temat byggnadsvård och det finns en mängd intressanta artiklar i boken, och nu är tiden kommen för att jag äntligen kan dela med mig av min artikel. 

En vis person sa till mig en gång: »Vi har glömt att byggnaderna vi kallar hem är något vi har till låns under en kort tid. Vi måste respektera dem som hem för föregående generationer – och för kommande.«

Som fastighetsägare »lånar« vi vår bostad. Vi lever där i mellanrummet mellan det som varit och det som ska komma. Det synsättet bör delas även av hantverkare och byggnadsantikvarier som anlitas för att utföra arbeten eller underhåll av dem. Det bör genomsyra alla beslut, alla renoveringar, allt under­ håll vi gör. Vissa av byggnaderna har en historia som sträcker sig flera århundraden tillbaka i tiden, och med rätt förutsättningar kan de bestå lika lång tid framöver.

En bra ram att hålla sig inom gällande underhåll eller restaurering är att de förändringar vi genom­ för i nutid, det vill säga de material vi tillför, också bör ges förutsättning till samma livslängd som det vi re­ parerar. Det kan till exempel handla om en hundra år gammal timmerstock i en byggnadsstomme som tjänat ut sitt syfte och behöver bytas ut. Stocken bör då ersättas med en likvärdig, med samma förvänta­ de livslängd. I mångt och mycket handlar byggnads­ vård om kvalitet före kvantitet – något som fortfaran­ de fungerar ska inte bytas ut.

Byggnadsvård = hållbarhet?
För mig personligen, och säkert för många andra i branschen, går byggnadsvård hand i hand med re­ sursmässig hållbarhet och ett miljövänligt förhåll­ ningssätt. Byggnadsvård är ett utmärkt exempel på det som kallas cirkulär ekonomi, som är ett viktigt begrepp inom det som lite slarvigt kan kallas håll­ barhetsrörelsen.

Cirkulär ekonomi innebär i korta drag att den tra­ditionella linjära konsumtionskedjan byts ut mot en kedja där produkten är en del av ett kretslopp. I den linjära modellen leder råmaterial till ett ofrånkom­ ligt avfall. I den cirkulära kedjan hanteras avfallet genom återbruk, återvinning och återanvändning. Den cirkulära användningen av råmaterial bör fin­ nas med redan på planeringsstadiet.

Materialen och beståndsdelarna i ett äldre hus passar väl in i den cirkulära ekonomins kedja, som förenklat kan beskrivas som att allt behandlas som beståndsdelar i ett kretslopp.

Inom byggnadsvården är det ofta äldre byggnader som är i fokus men det går lika bra att ha dessa aspek­ ter i åtanke vid nybyggnation. Precis som vid under­ håll av äldre byggnader handlar det vid planering av nybygge om att ta vara på det som finns och använda det fullt ut. Att göra underhåll möjligt och att under­ hålla varsamt. Framtidens lösning är inte att bygga nytt i underhållsfria material. Istället bör man blicka tillbaka för att lära sig av gångna tiders byggnads­ tekniker.

ÅTERBRUK. En del av stenen från de forna kyrkorna S:t Hans och S:t Per återfinns i det så kallade Payex-huset vid S:t Hansplan (till vänster i bild). 

Hur har det då sett ut i ett historiskt perspektiv? Det är inte ovanligt att i befintliga byggnadskon­ struktioner hitta exempel på återbruksbyggande ut­ förda redan för flera decennier sedan. För det mesta brukar de dyka upp vid restaurering eller renovering när de yttre lagren avlägsnas, men också vid doku­mentationer av olika slag. Ibland går det att se åter­ brukade byggnadsdelar från utsidan. Till exempel är återvunna dörrar och fönster vanligt förekomman­ de. Man har helt enkelt använt det som funnits till­ gängligt och byggt ut/på/om befintlig bebyggelse.

Återbruk av äldre material
I bilden på nästa uppslag ser vi ett öppet bjälklag i en byggnad i Visby. Här syns bjälkar som går kors och tvärs genom bjälklaget. De äldsta delarna av byggna­ den är medeltida, men genom tiderna har den byggts om och till i många etapper. I mitten av bilden finns en bjälke med ett format avslut. Det är antagligen en stolpe eller bjälke med tapp som inte suttit där från början utan kanske i en annan byggnad. Delen är på så sätt återanvänd.
Återbruk är alltså inte ett nytt fenomen. Det har vi alltid hållit på med, inte minst i Visby. Ingen har väl undgått stadens vackra ruiner. De står här som ett minne av de kyrkor och konvent de en gång varit. Men var har all övrig sten som också byggde upp de mäktiga kyrkorna tagit vägen? Den kan ju inte baraha gått upp i rök? Nej ruinernas byggnadsmaterial har återanvänts till att bygga upp senare tids stenhus. Förmodligen har kalkstenen även använts för att bränna kalk i någon av de då närbelägna kalkugnarna.
Från ruinerna efter de medeltida kyrkorna S:t Hans och S:t Per har man återfunnit dekorativt hug­ gen sten i det så kallade Lythbergska huset (eller Pay­ ex­huset) vid S:t Hansplan, ett stenkast bort. Byggna­den fick sin nuvarande form på 1760­talet. Återbruk har alltså varit en »grej« länge, men först under sena­re tid har det blivit populärt som begrepp.

Ett öppet bjälklag med bjälkar som går kors och tvärs genom bjälklaget. Rester från äldre konstruktioner 

En vanlig företeelse är rester från ett äldre faltak (brädtak) som använts till innertak eller väggmaterial. Förmodligen sparades falorna när taken lades om med annat material.

Finns det fler kopplingar mellan återbruk och bebyggelsehistoria? Ja, det finns gott om underlag för diskussion. Till exempel kan man fundera på om renässansen och nystilarna inom arkitekturhisto­rien också är en typ av återbruk, då de under 1800­ talet återupptog och hämtade inspiration från äldre arkitektur.

I byggnadsvårdsammanhang handlar cirkulär ekonomi mycket om möjlighet till underhåll eller varsam förändring med hjälp av hållbara materi­ al som i sig har ett eget kretslopp. En modell för att beskriva en metod för minimerat deponiavfall är Reduce-reuse-recycle-rot. Den kan användas i olika sammanhang, exempelvis inom livsmedel, förpack­ ningar, kläder och möbler. Modellen faller ganska välin i byggnadsvårdens grundprinciper; att man att vid förvaltningen av en byggnad alltid bör utgå ifrån den aktuella byggnadens karaktär och kvaliteter, vilket i praktiken ofta innebär hållbara material och meto­ der. Om modellen diskuteras utifrån ett byggnads­vårdsperspektiv kan det se ut såhär:

Reduce. Minska slit­och­släng­beteendet. Det är något vi generellt behöver göra i vårt samhälle, inte minst om vi ska klara de globala hållbarhetsmålen. Perioden från 1960­ och 70­talen fram till i dag är en mörk tid, om vi ser på utvecklingen ur en bevarande­ och hållbarhetsaspekt. Material ändras och moder­ niseras ständigt vilket inneburit att de naturliga al­ ternativen fått stiga åt sidan till förmån för material som tillverkas av icke förnybara råvaror.

Massproduktion har i dag övergått i renoverings­ hets – att förnya eller helt byta ut ett kök så fort något nytt kommer på modet är inte ovanligt. Så här behö­ ver det inte vara. Att göra så liten åverkan som möjligt är bäst i det långa loppet, inte minst för miljön. Mo­ detendenser har, som vi alla vet, en förmåga att gå i cykler. Kvalitativa material och utföranden har vär­ den som är mer bestående även om de för stunden kan uppfattas som lite daterade. Genom att ta tillva­ ra på det vi har minskar vi också behovet av att till­ verka nytt.

Reuse. Återanvända och återbruka sådant som fort­ farande har möjlighet att fylla en funktion. Bygg­ nadsvårdsnördar (undertecknad inkluderad) kan bli smått galna i att försöka hitta äldre delar och detal­ jer som går att återanvända i egna byggprojekt. Tänk att vi förr faktiskt byggde på ett sätt som gjorde det enkelt att plocka ihop hela byggnader och flytta ras­ ket någon annanstans (se bara på traditionella trä­ konstruktioner med skiftesverk och korsvirke). Även mindre beståndsdelar i ett äldre hus, såsom traditio­ nellt tillverkade fönster och dörrar, kan återanvän­ das och pryda sin plats i andra byggnader.

Recycle. Den cirkulära ekonomin gäller i hög grad möjligheten till återvinning. Att kunna regenerera material utan att naturen belastas. En majoritet av de traditionella materialen är per se naturliga.

Rot. Betydelsen av rot (ruttna) med koppling till byggnadsvård är av mer symboliskt slag. Det kan för­ klaras så här: inom byggnadsvården förespråkas ma­ terial som enkelt kan gå tillbaka till naturen när de är förbrukade. Antingen handlar det om helt natur­liga material såsom sten, lera och trä, eller produk­ ter utvunna direkt ur jorden i form av pigment eller som linolja. Det är material som kan ingå i ett cirku­lärt kretslopp.

PASSANDE FÖNSTER. (T.v.) Exempel på hantverksmässigt tillverkade fönster som är anpassade efter byggnaden. (T.h.) Nya »underhållsfria« standardfönster har satts in, utan hänsyn till husets arkitektur eller minskat ljusinsläpp. Istället för att byta ut äldre fönster kan dessa förses med tätningslister i naturmaterial som ull eller lin för öka energiprestandan. Innerbågar kan (om nödvändigt) förses med energiglas.

Underhållsfritt eller lång livslängd?
Att hålla efter traditionella fönster är tidskrävan­ de och kan upplevas som krångligt för gemene man. Träet måste målas om med jämna mellanrum, beslag kan behöva bytas och om det är riktigt illa behöver delar av båge och karm ersättas med friskt virke.

Så varför inte istället välja ett »underhållsfritt« fönster där du slipper allt detta? Det låter utmärkt, men egentligen är det raka motsatsen. De under­ hållsfria fönstren som finns i handeln i dag går egent­ ligen inte att underhålla. Ett påbörjat förfall är här inte möjligt att stävja och därför måste, inom ett re­ lativt kort tidsspann, fönstren ersättas med nya.
Fönster av detta slag (3­glasmodell i aluminium och/eller plast med icke­glasbrytande spröjs) brukar ha en garantitid på mellan 10 och 30 år. Jämför detta med fönster av kådrikt kärnvirke som målats med traditionell snickerifärg (linoljefärg). Fönster av det senare slaget kan ha en livslängd på uppemot 250 år, eller mer, om underhållet skötts kontinuerligt. Livs­cykeln för underhållsfria fönster är betydligt kortare, de behöver bytas ut ett flertal gånger under ett tra­ ditionellt fönsters hela livslängd, något som helt går emot resonemanget om cirkulär ekonomi och de fyra R:en i modellen som diskuterats ovan. En annan aspekt handlar om utseende och upple­ velse. Man bör ha i åtanke att husets ursprungliga proportioner förändras om man byter ut fönster i trä, som ofta har nätta dimensioner och som släpper ige­ nom mycket ljus, mot nya fönster där karm och båge upptar betydligt större yta i fönsteröppningen.

I dagens samhälle finns krav om att bygga i hög takt för att möta upp bostadsbristen, vilket i sig leder till användning av material som går snabbt och en­kelt att ta fram. Men behöver det vara så? Går det att tänka steget längre och använda landets samlade
byggnadsvårdskunskaper till att möta det växan­ de bostadsbehovet? I mindre städer på landsbygden rivs hela hyreshus för att det inte längre är någon som bor där. De bakomliggande anledningarna som lett till avfolkning kanske är svåra att lösa, men det vi är duktiga på är att ta hand om befintliga bebyggelse och åter göra den beboelig.

Ett exempel är alla de ödehus som står övergivna i obygden, där det görs stora in­ satser av byggnadsvårdare för att rädda det som räd­ das kan. Så kallade »ödehusräddare«, privatpersoner med byggnadsvård som gemensam nämnare, kan ses som en rörelse på uppgång och det görs nu även insat­ser på kommunnivå för att inventera ödehusbestån­ den i landet. Att se de husen som en resurs i bostads­bristfrågan kan, förutom att generera nya bostäder, också rädda delar av vårt gemensamma kulturarv. Dessutom sparar detta på våra naturresurser, vilket går i linje med uppsatta miljömål. För att insatser ska bli mer omfattande än vad vi som privatpersoner kan rå över krävs beslut på högre nivå. Kan vi gemensamt bilda opinion som kan påverka beslutsfattare i rätt riktning?
Det finns mängder med åtgärder som gemene man kan göra för att ta hand om och underhålla sitt boen­de på ett hållbart och miljövänligt sätt. En viktig sak är att ställa krav på det som konsumeras. Varför sälj­er inte färghandlaren linoljefärg till dig när du ber om oljefärg? Varför rekommenderas du vattenbase­rad färg när du vill ha den bästa snickerifärgen till dina fönster?

Det hela handlar om normförskjutning. För 70 år sedan var de naturliga materialen standard, i dag är konsumtionen ledstjärna vilket under senare decen­nier fört utvecklingen till att möta upp välfärdssam­hällets krav. Vänd dig till en färghandel med kun­skap om linoljefärg istället för att köpa en modern färg, vilken gynnar konsumtion på kort sikt – en för träytor tvivelaktig färg kommer på sikt leda till en kortare konsumtionscykel och förr eller senare inköp av nya fönster.

ANDAS. Ett hus som förpackas i täta material som färg och tätskikt kan inte andas och fuktskador kan lätt uppstå.

Något att tänka på
För att sammanfatta något av det vi tittat på ovan har jag sammanställt några punkter som en vägledning om du vill behandla ditt hus mer hållbart.
Först av allt, tänk ett slag innan du börjar riva ut, förändra och förnya. Känn efter, reflektera och läs på (det finns mängder av god litteratur på ämnet bygg­ nadsvård). Behöver hela köket verkligen rivas ut eller räcker det med ommålning? Kanske sockeln under köket kan höjas för att få en fungerande arbetshöjd?

Fundera och tänk efter ordentligt innan du sätter igång. Oftast blir det mycket billigare och framförallt är det resurssnålt och snällt mot både miljön och din byggnad.

Om du ännu inte börjat »plastbanta«, varför inte haka på trenden i samband med att huset ska tas om hand? Om man synar innehållsförteckningen på burkar med moderna färgtyper så lär man sig ganska snabbt att det är plast i väldigt mycket. Moderna material som är för täta gör att fukten stannar kvar. Hus behöver kunna andas för att inte dra åt sig skad­ or. Välj därför material som av naturen är diffusions­ öppna.Det här är egentligen ganska enkelt; din bygg­nad vill andas precis som du, och hur lätt är det med en plastpåse över huvudet?

Ta glasfiberull som exempel. Det är ett material som saknar förmåga att buffra och släppa ifrån sig fukt, vilket gör risken för fuktskador är större. Det finns betydligt lämpligare alternativ, till exempel träfiber­ eller linisolering – naturmaterial med god isoleringsförmåga och som samtidigt kan »andas« samt absorbera och avleda fukt, beroende på klimat.
Man måste kanske inte isolera huset? Personli­gen isolerar jag mig själv med goa raggsockor och en stickad ulltröja.

Men om vi återgår till innehållsförteckningen på färgburkarna; vad är det då i din färg och varför på­ står jag att linoljefärgen är naturlig medan den vat­
tenburna oljefärgen inte är det? En modern vatten­ buren oljefärg är till stor del vatten med en massa kemiska tillsatser. Det är till exempel mögelhäm­mande­ och konsistensförbättrade medel. Ofta är pigmenten syntetiska, det vill säga framställda på icke naturlig väg. I moderna färgtyper är oljan ut­vunnen från petroleum vilket är en ändlig produkt och inte alls kan kopplas in i ett cirkulärt kretslopp.
En traditionell linoljefärg innehåller två saker: linolja och naturligt färgpigment, det vill säga pig­ ment tagna av jorden eller som på annat sätt kommer av en naturlig råvara. Exempel på naturliga pigment är umbror och oxider. Också kimrök är ett naturligt ämne, det är helt enkelt ett finare namn för aska.

Linoljefärg har rykte om sig att vara en dyr färg men sanningen är att den per kvadratmeter är bil­ ligare – en liter linoljefärg räcker till mycket mer än en liter »modern« färg. I boken En bok om linoljefärg, kärlek och Genarp av Gunnar Ottosson finns ett kapi­tel som heter »Målarfärgens slowfood« som gör det förståeligt hur kvalitativ linoljefärg är i förhållande till andra färgtyper.

Det ska också sägas att alla material inte var bättre förr. Vissa av det sämre slaget (som det senare visat sig) började användas redan på 1940­talet. Till exem­pel eternit och stenkoltjära. Många semigamla material innehåller ämnet asbest som är farligt för hälsan. Dessa gör man bäst i att låta vara. Det är när de går sönder som det farliga innehållet blir flyktigt och därigenom hälsovådligt. Vid osäkerhet kring materi­al ska man därför vara försiktig.

TILLVARATAGET. Gårdshuset i Visby innerstad är runt 100 år gammalt medan dörrarna sannolikt är dubbelt så gamla. I husklassificeringen från 1785 benämns ett trähus och ett stall på fastigheten. Det befintliga gårdshuset ersatte ett stall på 1920-talet. Dörrarna sattes dit av den nuvarande ägaren efter att de räddats från en byggnad som var i färd att rivas.

För framtidens skull
Nu kan vän av ordning fråga sig om alla naturliga ma­terial är bättre för byggnad och miljö? Det korta sva­ret är ja. Material som är en del av det cirkulära krets­loppet är bättre för miljön och i ett vidare perspektiv skulle man också kunna säga att de material som vi i dag använder inom byggnadsvården till stor del är den typen av material. Men det sagt så är inte alla tra­ditionella material naturliga och inte heller tvärt om. Men byggnadsvård och traditionella material är inte alltid samma sak. Om vi går tillbaka till linoljefärgen så har även den förändrats. I dag tillsätter tillverkar­na av linoljefärg inte längre bly i färgen (vilket vara vanligt förr) eftersom det har en dålig miljöpåverkan.

Att ta tillvara den lokala byggnadstraditionen görs bäst genom att låta det lokala hantverkskunnandet frodas. På Gotland har vi tur som har lokalt tillverkad kalk (småskaligt) och sojdebränd tjära. Det som är vik­tigt för att det lokala kulturarvet ska kunna bevaras är att det tradtionella hantverket och användandet av traditonella material förs vidare.

Till sist, om vi nu har glömt bort att byggnaderna vi kallar hem bara är oss till låns så kan det vara hög tid att vi tänker till, både en och två gånger. Tar vi med oss gamla kunskaper om vad husen faktiskt mår bäst av så är chansen större att kommande generationer också gör det. På det sättet kan det kortsiktiga kon­ sumtionstänkandet brytas och vårt byggnadsbe­ stånd fortleva genom långsiktigt förvaltande.

För ett par år sedan publicerades en artikel jag skrivit på Gotlands museums årsbok Gotländskt Arkiv. Det året var temat byggnadsvård och det finns en mängd intressanta artiklar i boken, och nu är tiden kommen för att jag äntligen kan dela med mig av min artikel. 

En vis person sa till mig en gång: »Vi har glömt att byggnaderna vi kallar hem är något vi har till låns under en kort tid. Vi måste respektera dem som hem för föregående generationer – och för kommande.«

Som fastighetsägare »lånar« vi vår bostad. Vi lever där i mellanrummet mellan det som varit och det som ska komma. Det synsättet bör delas även av hantverkare och byggnadsantikvarier som anlitas för att utföra arbeten eller underhåll av dem. Det bör genomsyra alla beslut, alla renoveringar, allt under­ håll vi gör. Vissa av byggnaderna har en historia som sträcker sig flera århundraden tillbaka i tiden, och med rätt förutsättningar kan de bestå lika lång tid framöver.

En bra ram att hålla sig inom gällande underhåll eller restaurering är att de förändringar vi genom­ för i nutid, det vill säga de material vi tillför, också bör ges förutsättning till samma livslängd som det vi re­ parerar. Det kan till exempel handla om en hundra år gammal timmerstock i en byggnadsstomme som tjänat ut sitt syfte och behöver bytas ut. Stocken bör då ersättas med en likvärdig, med samma förvänta­ de livslängd. I mångt och mycket handlar byggnads­ vård om kvalitet före kvantitet – något som fortfaran­ de fungerar ska inte bytas ut.

Byggnadsvård = hållbarhet?
För mig personligen, och säkert för många andra i branschen, går byggnadsvård hand i hand med re­ sursmässig hållbarhet och ett miljövänligt förhåll­ ningssätt. Byggnadsvård är ett utmärkt exempel på det som kallas cirkulär ekonomi, som är ett viktigt begrepp inom det som lite slarvigt kan kallas håll­ barhetsrörelsen.

Cirkulär ekonomi innebär i korta drag att den tra­ditionella linjära konsumtionskedjan byts ut mot en kedja där produkten är en del av ett kretslopp. I den linjära modellen leder råmaterial till ett ofrånkom­ ligt avfall. I den cirkulära kedjan hanteras avfallet genom återbruk, återvinning och återanvändning. Den cirkulära användningen av råmaterial bör fin­ nas med redan på planeringsstadiet.

Materialen och beståndsdelarna i ett äldre hus passar väl in i den cirkulära ekonomins kedja, som förenklat kan beskrivas som att allt behandlas som beståndsdelar i ett kretslopp.

Inom byggnadsvården är det ofta äldre byggnader som är i fokus men det går lika bra att ha dessa aspek­ ter i åtanke vid nybyggnation. Precis som vid under­ håll av äldre byggnader handlar det vid planering av nybygge om att ta vara på det som finns och använda det fullt ut. Att göra underhåll möjligt och att under­ hålla varsamt. Framtidens lösning är inte att bygga nytt i underhållsfria material. Istället bör man blicka tillbaka för att lära sig av gångna tiders byggnads­ tekniker.

ÅTERBRUK. En del av stenen från de forna kyrkorna S:t Hans och S:t Per återfinns i det så kallade Payex-huset vid S:t Hansplan (till vänster i bild). 

Hur har det då sett ut i ett historiskt perspektiv? Det är inte ovanligt att i befintliga byggnadskon­ struktioner hitta exempel på återbruksbyggande ut­ förda redan för flera decennier sedan. För det mesta brukar de dyka upp vid restaurering eller renovering när de yttre lagren avlägsnas, men också vid doku­mentationer av olika slag. Ibland går det att se åter­ brukade byggnadsdelar från utsidan. Till exempel är återvunna dörrar och fönster vanligt förekomman­ de. Man har helt enkelt använt det som funnits till­ gängligt och byggt ut/på/om befintlig bebyggelse.

Återbruk av äldre material
I bilden på nästa uppslag ser vi ett öppet bjälklag i en byggnad i Visby. Här syns bjälkar som går kors och tvärs genom bjälklaget. De äldsta delarna av byggna­ den är medeltida, men genom tiderna har den byggts om och till i många etapper. I mitten av bilden finns en bjälke med ett format avslut. Det är antagligen en stolpe eller bjälke med tapp som inte suttit där från början utan kanske i en annan byggnad. Delen är på så sätt återanvänd.
Återbruk är alltså inte ett nytt fenomen. Det har vi alltid hållit på med, inte minst i Visby. Ingen har väl undgått stadens vackra ruiner. De står här som ett minne av de kyrkor och konvent de en gång varit. Men var har all övrig sten som också byggde upp de mäktiga kyrkorna tagit vägen? Den kan ju inte baraha gått upp i rök? Nej ruinernas byggnadsmaterial har återanvänts till att bygga upp senare tids stenhus. Förmodligen har kalkstenen även använts för att bränna kalk i någon av de då närbelägna kalkugnarna.
Från ruinerna efter de medeltida kyrkorna S:t Hans och S:t Per har man återfunnit dekorativt hug­ gen sten i det så kallade Lythbergska huset (eller Pay­ ex­huset) vid S:t Hansplan, ett stenkast bort. Byggna­den fick sin nuvarande form på 1760­talet. Återbruk har alltså varit en »grej« länge, men först under sena­re tid har det blivit populärt som begrepp.

Ett öppet bjälklag med bjälkar som går kors och tvärs genom bjälklaget. Rester från äldre konstruktioner 

En vanlig företeelse är rester från ett äldre faltak (brädtak) som använts till innertak eller väggmaterial. Förmodligen sparades falorna när taken lades om med annat material.

Finns det fler kopplingar mellan återbruk och bebyggelsehistoria? Ja, det finns gott om underlag för diskussion. Till exempel kan man fundera på om renässansen och nystilarna inom arkitekturhisto­rien också är en typ av återbruk, då de under 1800­ talet återupptog och hämtade inspiration från äldre arkitektur.

I byggnadsvårdsammanhang handlar cirkulär ekonomi mycket om möjlighet till underhåll eller varsam förändring med hjälp av hållbara materi­ al som i sig har ett eget kretslopp. En modell för att beskriva en metod för minimerat deponiavfall är Reduce-reuse-recycle-rot. Den kan användas i olika sammanhang, exempelvis inom livsmedel, förpack­ ningar, kläder och möbler. Modellen faller ganska välin i byggnadsvårdens grundprinciper; att man att vid förvaltningen av en byggnad alltid bör utgå ifrån den aktuella byggnadens karaktär och kvaliteter, vilket i praktiken ofta innebär hållbara material och meto­ der. Om modellen diskuteras utifrån ett byggnads­vårdsperspektiv kan det se ut såhär:

Reduce. Minska slit­och­släng­beteendet. Det är något vi generellt behöver göra i vårt samhälle, inte minst om vi ska klara de globala hållbarhetsmålen. Perioden från 1960­ och 70­talen fram till i dag är en mörk tid, om vi ser på utvecklingen ur en bevarande­ och hållbarhetsaspekt. Material ändras och moder­ niseras ständigt vilket inneburit att de naturliga al­ ternativen fått stiga åt sidan till förmån för material som tillverkas av icke förnybara råvaror.

Massproduktion har i dag övergått i renoverings­ hets – att förnya eller helt byta ut ett kök så fort något nytt kommer på modet är inte ovanligt. Så här behö­ ver det inte vara. Att göra så liten åverkan som möjligt är bäst i det långa loppet, inte minst för miljön. Mo­ detendenser har, som vi alla vet, en förmåga att gå i cykler. Kvalitativa material och utföranden har vär­ den som är mer bestående även om de för stunden kan uppfattas som lite daterade. Genom att ta tillva­ ra på det vi har minskar vi också behovet av att till­ verka nytt.

Reuse. Återanvända och återbruka sådant som fort­ farande har möjlighet att fylla en funktion. Bygg­ nadsvårdsnördar (undertecknad inkluderad) kan bli smått galna i att försöka hitta äldre delar och detal­ jer som går att återanvända i egna byggprojekt. Tänk att vi förr faktiskt byggde på ett sätt som gjorde det enkelt att plocka ihop hela byggnader och flytta ras­ ket någon annanstans (se bara på traditionella trä­ konstruktioner med skiftesverk och korsvirke). Även mindre beståndsdelar i ett äldre hus, såsom traditio­ nellt tillverkade fönster och dörrar, kan återanvän­ das och pryda sin plats i andra byggnader.

Recycle. Den cirkulära ekonomin gäller i hög grad möjligheten till återvinning. Att kunna regenerera material utan att naturen belastas. En majoritet av de traditionella materialen är per se naturliga.

Rot. Betydelsen av rot (ruttna) med koppling till byggnadsvård är av mer symboliskt slag. Det kan för­ klaras så här: inom byggnadsvården förespråkas ma­ terial som enkelt kan gå tillbaka till naturen när de är förbrukade. Antingen handlar det om helt natur­liga material såsom sten, lera och trä, eller produk­ ter utvunna direkt ur jorden i form av pigment eller som linolja. Det är material som kan ingå i ett cirku­lärt kretslopp.

PASSANDE FÖNSTER. (T.v.) Exempel på hantverksmässigt tillverkade fönster som är anpassade efter byggnaden. (T.h.) Nya »underhållsfria« standardfönster har satts in, utan hänsyn till husets arkitektur eller minskat ljusinsläpp. Istället för att byta ut äldre fönster kan dessa förses med tätningslister i naturmaterial som ull eller lin för öka energiprestandan. Innerbågar kan (om nödvändigt) förses med energiglas.

Underhållsfritt eller lång livslängd?
Att hålla efter traditionella fönster är tidskrävan­ de och kan upplevas som krångligt för gemene man. Träet måste målas om med jämna mellanrum, beslag kan behöva bytas och om det är riktigt illa behöver delar av båge och karm ersättas med friskt virke.

Så varför inte istället välja ett »underhållsfritt« fönster där du slipper allt detta? Det låter utmärkt, men egentligen är det raka motsatsen. De under­ hållsfria fönstren som finns i handeln i dag går egent­ ligen inte att underhålla. Ett påbörjat förfall är här inte möjligt att stävja och därför måste, inom ett re­ lativt kort tidsspann, fönstren ersättas med nya.
Fönster av detta slag (3­glasmodell i aluminium och/eller plast med icke­glasbrytande spröjs) brukar ha en garantitid på mellan 10 och 30 år. Jämför detta med fönster av kådrikt kärnvirke som målats med traditionell snickerifärg (linoljefärg). Fönster av det senare slaget kan ha en livslängd på uppemot 250 år, eller mer, om underhållet skötts kontinuerligt. Livs­cykeln för underhållsfria fönster är betydligt kortare, de behöver bytas ut ett flertal gånger under ett tra­ ditionellt fönsters hela livslängd, något som helt går emot resonemanget om cirkulär ekonomi och de fyra R:en i modellen som diskuterats ovan. En annan aspekt handlar om utseende och upple­ velse. Man bör ha i åtanke att husets ursprungliga proportioner förändras om man byter ut fönster i trä, som ofta har nätta dimensioner och som släpper ige­ nom mycket ljus, mot nya fönster där karm och båge upptar betydligt större yta i fönsteröppningen.

I dagens samhälle finns krav om att bygga i hög takt för att möta upp bostadsbristen, vilket i sig leder till användning av material som går snabbt och en­kelt att ta fram. Men behöver det vara så? Går det att tänka steget längre och använda landets samlade
byggnadsvårdskunskaper till att möta det växan­ de bostadsbehovet? I mindre städer på landsbygden rivs hela hyreshus för att det inte längre är någon som bor där. De bakomliggande anledningarna som lett till avfolkning kanske är svåra att lösa, men det vi är duktiga på är att ta hand om befintliga bebyggelse och åter göra den beboelig.

Ett exempel är alla de ödehus som står övergivna i obygden, där det görs stora in­ satser av byggnadsvårdare för att rädda det som räd­ das kan. Så kallade »ödehusräddare«, privatpersoner med byggnadsvård som gemensam nämnare, kan ses som en rörelse på uppgång och det görs nu även insat­ser på kommunnivå för att inventera ödehusbestån­ den i landet. Att se de husen som en resurs i bostads­bristfrågan kan, förutom att generera nya bostäder, också rädda delar av vårt gemensamma kulturarv. Dessutom sparar detta på våra naturresurser, vilket går i linje med uppsatta miljömål. För att insatser ska bli mer omfattande än vad vi som privatpersoner kan rå över krävs beslut på högre nivå. Kan vi gemensamt bilda opinion som kan påverka beslutsfattare i rätt riktning?
Det finns mängder med åtgärder som gemene man kan göra för att ta hand om och underhålla sitt boen­de på ett hållbart och miljövänligt sätt. En viktig sak är att ställa krav på det som konsumeras. Varför sälj­er inte färghandlaren linoljefärg till dig när du ber om oljefärg? Varför rekommenderas du vattenbase­rad färg när du vill ha den bästa snickerifärgen till dina fönster?

Det hela handlar om normförskjutning. För 70 år sedan var de naturliga materialen standard, i dag är konsumtionen ledstjärna vilket under senare decen­nier fört utvecklingen till att möta upp välfärdssam­hällets krav. Vänd dig till en färghandel med kun­skap om linoljefärg istället för att köpa en modern färg, vilken gynnar konsumtion på kort sikt – en för träytor tvivelaktig färg kommer på sikt leda till en kortare konsumtionscykel och förr eller senare inköp av nya fönster.

ANDAS. Ett hus som förpackas i täta material som färg och tätskikt kan inte andas och fuktskador kan lätt uppstå.

Något att tänka på
För att sammanfatta något av det vi tittat på ovan har jag sammanställt några punkter som en vägledning om du vill behandla ditt hus mer hållbart.
Först av allt, tänk ett slag innan du börjar riva ut, förändra och förnya. Känn efter, reflektera och läs på (det finns mängder av god litteratur på ämnet bygg­ nadsvård). Behöver hela köket verkligen rivas ut eller räcker det med ommålning? Kanske sockeln under köket kan höjas för att få en fungerande arbetshöjd?

Fundera och tänk efter ordentligt innan du sätter igång. Oftast blir det mycket billigare och framförallt är det resurssnålt och snällt mot både miljön och din byggnad.

Om du ännu inte börjat »plastbanta«, varför inte haka på trenden i samband med att huset ska tas om hand? Om man synar innehållsförteckningen på burkar med moderna färgtyper så lär man sig ganska snabbt att det är plast i väldigt mycket. Moderna material som är för täta gör att fukten stannar kvar. Hus behöver kunna andas för att inte dra åt sig skad­ or. Välj därför material som av naturen är diffusions­ öppna.Det här är egentligen ganska enkelt; din bygg­nad vill andas precis som du, och hur lätt är det med en plastpåse över huvudet?

Ta glasfiberull som exempel. Det är ett material som saknar förmåga att buffra och släppa ifrån sig fukt, vilket gör risken för fuktskador är större. Det finns betydligt lämpligare alternativ, till exempel träfiber­ eller linisolering – naturmaterial med god isoleringsförmåga och som samtidigt kan »andas« samt absorbera och avleda fukt, beroende på klimat.
Man måste kanske inte isolera huset? Personli­gen isolerar jag mig själv med goa raggsockor och en stickad ulltröja.

Men om vi återgår till innehållsförteckningen på färgburkarna; vad är det då i din färg och varför på­ står jag att linoljefärgen är naturlig medan den vat­
tenburna oljefärgen inte är det? En modern vatten­ buren oljefärg är till stor del vatten med en massa kemiska tillsatser. Det är till exempel mögelhäm­mande­ och konsistensförbättrade medel. Ofta är pigmenten syntetiska, det vill säga framställda på icke naturlig väg. I moderna färgtyper är oljan ut­vunnen från petroleum vilket är en ändlig produkt och inte alls kan kopplas in i ett cirkulärt kretslopp.
En traditionell linoljefärg innehåller två saker: linolja och naturligt färgpigment, det vill säga pig­ ment tagna av jorden eller som på annat sätt kommer av en naturlig råvara. Exempel på naturliga pigment är umbror och oxider. Också kimrök är ett naturligt ämne, det är helt enkelt ett finare namn för aska.

Linoljefärg har rykte om sig att vara en dyr färg men sanningen är att den per kvadratmeter är bil­ ligare – en liter linoljefärg räcker till mycket mer än en liter »modern« färg. I boken En bok om linoljefärg, kärlek och Genarp av Gunnar Ottosson finns ett kapi­tel som heter »Målarfärgens slowfood« som gör det förståeligt hur kvalitativ linoljefärg är i förhållande till andra färgtyper.

Det ska också sägas att alla material inte var bättre förr. Vissa av det sämre slaget (som det senare visat sig) började användas redan på 1940­talet. Till exem­pel eternit och stenkoltjära. Många semigamla material innehåller ämnet asbest som är farligt för hälsan. Dessa gör man bäst i att låta vara. Det är när de går sönder som det farliga innehållet blir flyktigt och därigenom hälsovådligt. Vid osäkerhet kring materi­al ska man därför vara försiktig.

TILLVARATAGET. Gårdshuset i Visby innerstad är runt 100 år gammalt medan dörrarna sannolikt är dubbelt så gamla. I husklassificeringen från 1785 benämns ett trähus och ett stall på fastigheten. Det befintliga gårdshuset ersatte ett stall på 1920-talet. Dörrarna sattes dit av den nuvarande ägaren efter att de räddats från en byggnad som var i färd att rivas.

För framtidens skull
Nu kan vän av ordning fråga sig om alla naturliga ma­terial är bättre för byggnad och miljö? Det korta sva­ret är ja. Material som är en del av det cirkulära krets­loppet är bättre för miljön och i ett vidare perspektiv skulle man också kunna säga att de material som vi i dag använder inom byggnadsvården till stor del är den typen av material. Men det sagt så är inte alla tra­ditionella material naturliga och inte heller tvärt om. Men byggnadsvård och traditionella material är inte alltid samma sak. Om vi går tillbaka till linoljefärgen så har även den förändrats. I dag tillsätter tillverkar­na av linoljefärg inte längre bly i färgen (vilket vara vanligt förr) eftersom det har en dålig miljöpåverkan.

Att ta tillvara den lokala byggnadstraditionen görs bäst genom att låta det lokala hantverkskunnandet frodas. På Gotland har vi tur som har lokalt tillverkad kalk (småskaligt) och sojdebränd tjära. Det som är vik­tigt för att det lokala kulturarvet ska kunna bevaras är att det tradtionella hantverket och användandet av traditonella material förs vidare.

Till sist, om vi nu har glömt bort att byggnaderna vi kallar hem bara är oss till låns så kan det vara hög tid att vi tänker till, både en och två gånger. Tar vi med oss gamla kunskaper om vad husen faktiskt mår bäst av så är chansen större att kommande generationer också gör det. På det sättet kan det kortsiktiga kon­ sumtionstänkandet brytas och vårt byggnadsbe­ stånd fortleva genom långsiktigt förvaltande.